Jag mötte Lassie

För några månader sedan var jag och min kompis Annki på stickevent i Vrigstad där vi träffade en fantastisk tjej som heter Sarah. Det var ett sådant där härligt möte där allt bara klickade (här kommer min kärleksförklaring Sarah ;)) och det kändes som vi hade kännt varandra i evigheter.
Efter att vi hade pratat en stund eller några timmar, jag minns inte så noga, kom jag fram till att jag läser hennes blogg, De otaliga projekten, som hon har tillsammans med sin kompis Linda. Och där började diskussionen om det där med att träffa så kallade stickkändisar. Det är lite märkligt att träffa en person som man vet en massa saker om som man egentligen inte borde veta. Eller jo, eftersom personen själv har skrivit det ute på www så får man ju i alla fall hoppas att det är meningen att andra ska läsa det, men det känns inte riktigt rätt ändå.
Jag själv har lite svårt att veta hur jag ska bete mig mot en sådan person. Sarah var det inga problem med eftersom hon faktiskt är ganska hemlig i som blogg och inte skriver om något annat än det som är garnrelaterat, så med henne var det bara att prata på.
När jag däremot någon månad senare var på dubbelstickningskurs på C-knit i Värnamo och hade självaste Visa Lisa som kursledare tyckte jag faktiskt att det var ganska jobbigt till en början. Jag har läst hennes blogg ända sedan jag började sticka för drygt tre år sedan och när jag läser den så känns det som att hon och jag skulle kunna bli riktigt bra vänner. Och när jag tänker den tanken så känner jag mig fånig, för jag vet ju att det inte är hela personen man får del av på en blogg och då känner jag mig som en liten flicka med idolposters på väggarna fast det är i telefonen jag läser bloginlägg. Jag tyckte ändå att jag lyckades hålla mig riktigt cool och kunde föra ett normalt samtal utan att göra bort mig. Jag sade visserligen ord som stickkändis och idol, men jag tror att jag klarade mig utan att framstå som en galning, Lisa påpekade dock att hon inte var särskillt bekväm med dessa termer. Innan vi slutade fick jag en bild på mig och Lisa tillsammans som jag senare lade ut Online Stickcafé på facebook där Sarah kommenterade något om en "Jag mötte Lassie"-bild.

Historien är inte slut här som man kanske kunde tro utan fortsätter med att Sarah för ett par veckor sedan var åpå väg hem till sjömans Elin för att lära sig spinna. Jag blev väldigt avundsjuk och berättade då att jag för inte så länge sedan varit i samma rum som Elin men inte tagit mig modet att gå fram och hälsa. Det var ju det där med att känna sig fånig...
Sedan en dag så kommer det sig att jag läser om mig själv i ett blogginlägg av sjömans Elin och blir så full i skratt. Jag kände mig lite hedrad att bli nämnd, dock utan namn, i en blogg och nu har jag nog namedroppat färdigt för idag, men som en lite sammanfattning av detta långa inlägget så kan man väl säga att jag hoppas att jag kommer över den där stalkerkänslan, för jag tror nog att det finns många fantastiska vänner där ute i www!

// Ia