Min lilla lägenhet

När jag fick reda på att jag kommit in på utbildningen fick jag ju direkt ont i magen när jag insåg att jag nu var tvugen att ge mig in på bostadsmarknaden i Göteborg. Jag rotade runt på Blocket och skickade iväg jag vet inte hur många mail. Samtidigt gick jag med i en grupp på Facebook som är för den utbildningen, även lärare, hemslöjdskonsulenter och andra människor med anknyning finns med där. Jag skrev hej och frågade om det fanns någon som kunde tipsa om bra och billigt boende. Ganska omgående fick jag flera tips om att kolla på Blocket, Boplats och olika Facebookgrupper för det endamålet, jag fick även svar från en i trean som hette Elin att hon hade en vän som ville hyra ut sin etta i andrahand. Jag fick numret, åkte och tittade på lägenheten samma dag och vi skakade hand på att jag skulle ha lägenheten. Så himla smidigt! Så jag har ett år framöver ett andrahandskontrakt på 22kvm på Hisingen.
Men har ju hört en massa om Hisingen, att det är bråkigt, slagsmål, skjutningar och allmänt ganska stökigt. Efter att ha titta på kartan kunde jag konstatera att lägenheten inte så långt från Biskopsgården som jag hört mycket dåligt om. Jag sökte även på området på Flashbacck, det kanske inte var så smart, men i min ungdom så var jag en hel del i Bergsjön i Göteborg som har lika dåligt rykte och där kände jag mig aldrig otrygg så jag tänkte att det inte kunde vara så illa. Mycket av skiten som händer, inte bara i Göteborg utan överallt, är nog till stor del gängrelaterat. För att citera en av mina vänner "Du får helt enkelt se till att gå med i rätt gäng!".
Dagen före skolstart tog jag och Rickard bilen fullastad med min packning och åkte. Vi bar tillsammans upp allt alla tre våningarna, efter det gick vi och åt och därefter åkte Rickard hem och lämnade mig åt mitt öde.
Det tog mig bara två timmar att packa upp och då skruvade jag ihop en Billy också.

På kvällen när jag hade gått och lagt mig hörde jag något smälla, men jag tänkte inte så mycket mer på det. En stund senare hörde jag en helikopter, men tänkte bara att jag ju är i storstaden. Well well, på morgonen läste jag på nätet att det hade varit skottlossning på torget där jag bor och att torget hade varit avspärrat. Jag kan se ena änden av torget från mitt fönster.

Men nu har jag bott här i två månader och det är det enda som har hänt här över huvud taget och jag känner mig faktiskt riktigt trygg och trivs otroligt bra i lägenheten! Jag vill ha de så länge jag ska plugga här i Göteborg men tyvärr så är chanserna att jag får ta över kontraktet väldigt små.
Idag fick jag en lapp i brevlådan där bostadsbolaget bad mig att ringa dem. Det är nämligen en vattenskada i badrummet som de ska fixa. Det beräknas ta fyra veckor och de börjar på måndag. Jag kommer att kunna använda toaletten, men inte duscha, det ska tydligen finnas en dusch på området som jag ska få nyckel till.

Stormen Simone

Jo, visst ska det vara storm ute just nu. Fast jag märker inte så mycket mer än att vi själva har förankrat lösa ting i trädgården sedan kan man ju inte undgå allas kommentarer om väder och vind på Facebook. Jag är väl inte sämre jag utan att jag tillägnar ett inlägg åt detta väder.
Tänk vad vi är förskonade här i Sverige och norden! Lite översvämningar och blåst är vad naturen ger oss som utmaning, om vi inte räknar snön då. Det är en tanke som har följt mig ganska många år, att vi inte har några vulkaner inte heller jordbävningar, när vi ger oss ut i naturen så är det huggorm, björn och varg vi har att passa oss för. Hur många dör i Sverige varje år av dessa djur? Är det detta som gör att vi står ut med allt detta mörker? Det kommer sakta krypande... Rätt som det är så är den mörka årstiden bara här.
Min mormor är inte så glad över att jag bor i Göteborg på veckorna, hon ringer mig varje måndagskväll för att kolla läget och varje gång påminner hon mig om att jag inte får vara ute när det är mörkt. För någon vecka sedan påpekade jag för henne att om jag ska hålla mig till hennes regler så kommer jag snart inte att kunna passa tider för föreläsningar och möten. Hon svarade att vi helt enkelt fick komma på en lösning. Lilla mormor, hon menar väl, men i min värld så måste jag få lov att lämna hemmet och träffa lite människor som inte bara är mina klasskamrater! Jag tycker att det är väldigt spännande vilken makt ord från människor som står en nära har över en.

En klänning och en mössa ligger på blockning och förväntas vara torrt någon gång under morgondagen. De är stickade i Drops Fabel och jag har jobbat på med klänningen sedan någon gång i våras, den har varit seg. Jag började med att sticka i minsta storleken som visade sig bli för stor, så jag froggade ganska mycket och började om. Totalt har jag stickat den en och en halv gång, minst, men nu är jag nöjd. Av garnet som blev över stickade jag en matchande mössa/basker. Troligtvis fick jag nu mersmak för enkla plagg man kan göra klart från en dag till en annan! Får se om jag kan stjäla mors systemkamera och fota lite fint (så gott jag kan) och lägga upp här.

Mitt döda träd som sakta men säkert kläs i provlappar.

Ha det gott och blås inte bort! // Ia

Jag mötte Lassie

För några månader sedan var jag och min kompis Annki på stickevent i Vrigstad där vi träffade en fantastisk tjej som heter Sarah. Det var ett sådant där härligt möte där allt bara klickade (här kommer min kärleksförklaring Sarah ;)) och det kändes som vi hade kännt varandra i evigheter.
Efter att vi hade pratat en stund eller några timmar, jag minns inte så noga, kom jag fram till att jag läser hennes blogg, De otaliga projekten, som hon har tillsammans med sin kompis Linda. Och där började diskussionen om det där med att träffa så kallade stickkändisar. Det är lite märkligt att träffa en person som man vet en massa saker om som man egentligen inte borde veta. Eller jo, eftersom personen själv har skrivit det ute på www så får man ju i alla fall hoppas att det är meningen att andra ska läsa det, men det känns inte riktigt rätt ändå.
Jag själv har lite svårt att veta hur jag ska bete mig mot en sådan person. Sarah var det inga problem med eftersom hon faktiskt är ganska hemlig i som blogg och inte skriver om något annat än det som är garnrelaterat, så med henne var det bara att prata på.
När jag däremot någon månad senare var på dubbelstickningskurs på C-knit i Värnamo och hade självaste Visa Lisa som kursledare tyckte jag faktiskt att det var ganska jobbigt till en början. Jag har läst hennes blogg ända sedan jag började sticka för drygt tre år sedan och när jag läser den så känns det som att hon och jag skulle kunna bli riktigt bra vänner. Och när jag tänker den tanken så känner jag mig fånig, för jag vet ju att det inte är hela personen man får del av på en blogg och då känner jag mig som en liten flicka med idolposters på väggarna fast det är i telefonen jag läser bloginlägg. Jag tyckte ändå att jag lyckades hålla mig riktigt cool och kunde föra ett normalt samtal utan att göra bort mig. Jag sade visserligen ord som stickkändis och idol, men jag tror att jag klarade mig utan att framstå som en galning, Lisa påpekade dock att hon inte var särskillt bekväm med dessa termer. Innan vi slutade fick jag en bild på mig och Lisa tillsammans som jag senare lade ut Online Stickcafé på facebook där Sarah kommenterade något om en "Jag mötte Lassie"-bild.

Historien är inte slut här som man kanske kunde tro utan fortsätter med att Sarah för ett par veckor sedan var åpå väg hem till sjömans Elin för att lära sig spinna. Jag blev väldigt avundsjuk och berättade då att jag för inte så länge sedan varit i samma rum som Elin men inte tagit mig modet att gå fram och hälsa. Det var ju det där med att känna sig fånig...
Sedan en dag så kommer det sig att jag läser om mig själv i ett blogginlägg av sjömans Elin och blir så full i skratt. Jag kände mig lite hedrad att bli nämnd, dock utan namn, i en blogg och nu har jag nog namedroppat färdigt för idag, men som en lite sammanfattning av detta långa inlägget så kan man väl säga att jag hoppas att jag kommer över den där stalkerkänslan, för jag tror nog att det finns många fantastiska vänner där ute i www!

// Ia

Vad jag har gjort

När det var dags för mig att välja till gymnasiet tyckte jag att det var väldigt svårt. Jag hade en storasyster som gått Naturvetenskaplig linje och hade siktet inställt på att bli veterinär. Det medförde nog att jag satte en press på mig själv att jag också skulle gå ett studieförberedande program trots att jag var ganska skoltrött. Jag valde samhäll och hade siktet inställt på att bli psykolog. Snacka om att ha siktet inställt högt!

Det gick dock inte så bra och jag trivdes inte alls. Det hade kanske egentligen inte så mycket med utbildningen i sig att göra, men att gå på gymnasiet med samma människor som man har gått i grundskolan med, plus ungdomarna från grannbyn, där man är fast i ett fack man placerats eller placerat sig själv i för länge sedan fungerade inte för mig! Så jag gick till skolkuratorn och bad om hjälp att byta. Jag fick snabbt reda på att det inte gick att byta till samhäll någon annan stans eftersom det fanns på hemmaplan.
Av någon anledning som jag än idag inte riktigt förstår valde jag istället att byta till frisörlinjen.
Där gick jag i tre år och tänkte att jag skulle ha ett bra extraknäck när jag senare pluggade vidare. Intressant att det faktiskt är så det är nu.
Jag gick färdigt mina tre år på Bäckadalsgymnasiet och direkt efter mitt livs sista sommarlov fick jag jobb som frisör. Där arbetade jag fram till den 19e augusti 2012, då började nästa resa i mitt liv.

Jag började då Textilakademin på Värnamo Folkhögskola, ett väldigt roligt ur utan så höga krav. Jag tog ett år där mycket för att få känna mig fram i vad jag vill med mitt liv. Vill jag arbeta med händerna eller vad är det jag vill egentligen?! Efter jul i år visste jag fortfarande inte alls vad jag ville men passande nog var det dags för fyra veckors praktik.
När vi skulle välja praktikplats så hade jag väldiga problem att komma på var jag ville vara eftersom jag inte visste vad jag ville göra efter året där. Min lärare Anna föreslog Hemslöjden i Jönköping, vad jag inte visste då men som är väldigt tydligt nu är att det lilla förslaget skulle vända upp och ner på mitt liv. Jag hade inte en aning om vad det var eller vad de gjorde, men jag forskade lite på www och tyckte att det lät intressant.
Två av fyra praktikveckor var jag där och jag kände redan från första dagen att jag skulle trivas hur bra som helst!

Hemma pratade jag om hur bra jag trivdes och hur gärna jag skulle vilja arbeta som hemslöjdskonsulent, Men gå den utbildningen då! sade gubben hemma. I mitt huvud var det inte något alternativ eftersom den enda utbildningen som finns till det är Ledarskap i Slöjd och kulturhantverk i Göteborg. GÖTEBORG liksom, det skulle ju innebära veckopendlande, massor med studielån och tid ifrån familjen. Men där jag är nu. Men utan stödet från Rickard så hade det aldrig gått!

Och ja, det var inte så illa med gubben igår. Vi är sams igen!
Tack för idag!

// Ia

Vad jag gör

Just för tillfället studerar jag i Göteborg. (Jag har förstått att det är stor skillnad på att gå i skola och att studera. Jag är inte en elev, jag är en student)

Jag går en utbildning på Göteborgs Universitet som heter Ledarskap i slöjd och kulturhantverk och jag trivs verkligen så himla bra med mitt val! Det är nog en del om det som jag har tänkt att denna blogg ska avhandla, här kommer lite tankar och funderingar att ventileras.
Jag börjar med att slänga ut en fråga till er här på www,

Vad är kulturarv för dig?

Tyvärr så betyder mina studier på annan ort att jag tillbringar måndag till fredag borta från mina två barn vilket känns väldigt tungt vissa dagar. Förra helgen när jag var hemma åkte jag till Ica för att handla. I kassan arbetar en trevig kvinna som heter Hanna, hon frågar hur det går med skolan.
-Bra, svarar jag,
-Men det är jobbigt att vara ifrån barnen. Då får jag ett så otroligt oväntat svar.
-De växer ändå!
Och visst är det så. Det hade väl varit en sak om de for illa, men de har en pappa som tar väl hand om dem och jag är trots allt bara ett par timmar med bil bort.

Det är ändå en otrolig omställning för mig att vara ensam, jag har ju haft ett eller två barn klistrade på mig dagligen de senaste sex åren, har haft ett hus att rå om och ett arbete att sköta. Nu har jag mig själv och studierna, inte så mycket mer. Eller jo, jag har ju lägenheten förståss, men den är bara på 22kvm och ganska så skinande ren om jag får lov att säga det själv. Jag bäddar till och med sängen varje dag! De som känner mig väl tappar nästan hakan när jag säger det, men det kanske är så att jag inte riktigt klarar av att ha bra ordning när två små huliganer stökar till det så fort man vänder ryggen till. Jag är inte sen att erkänna att jag inte är någon superkvinna!

Om man ser till mitt val av utbildning så kan man kanske ana sig till att jag har ett hantverksintresse. För mig handlar det mest om stickning, men jag skulle nog kunna fastna för vad som helst som ger mig ett utlopp för min kreativitet tror jag.

Det var vad jag hade att komma med idag. Nu ska jag gå och se om jag kan bli sams med min man igen. Mitt humör råkade visst gå ut lite över honom för en stund sedan.

// Ia

Vem jag är.

Det kan kanske vara passande att inleda med en liten beskrivning av mig själv?

Mitt namn är Maria men kallas oftast för Ia. Det smeknamnet fick jag när jag började arbeta som frisör och det redan fanns en Maria som arbetade där. Jag skulle då komma på något på direkten och visst var det någon som hade kallat mig Ia i mellanstadiet?! Därför har jag kallats för det de senaste tio åren. Om du kallar mig Maria så kan det ta ett par försök innan jag reagerar.

Jag är en social tant på 29 år. Ha ha, skämt å sido, men jag känner mig faktiskt ofta som en tant fast än många nog inte skulle kalla mig för det.

Vad tycker du är kriterierna för att vara tant?

Min bild av en tant är någon som stickar mycket, gärna går och lägger sig tidigt på kvällarna och ojjar sig över dagens ungdom. Innom de ramarna passar jag perfekt!

Jag kommer från de djupa skogarna i Småland där jag är född och uppvuxen. Där har jag också min familj som består av min man Rickard och våra två barn Vira och Nora, man hittar dem oftast i våran villa gosandes med katten Nemi.
Mig hittar man däremot oftast i Göteborg nu för tiden. Efter mycket funderande och diskuterande så hamnade jag här. Mer om det kommer.

I övrigt så tror jag att jag skulle beskrivas som en glad person, jag brukar försöka att se positivt på saker och ting. Fast i grund och botten är jag nog en grubblare, även fast det inte märks utåt. Eller jo, frågar du hur jag mår så kommer du troligtvis få ett ärligt svar, så fråga inte om du inte vill veta!

// Ia

Tjohooo!

Jag kunde kopiera och klistar in HTMLkoden från den andra bloggen! :)
Därför ser denna nästan exakt ut som Nybörjarstickan just nu i alla fall.

Vad hade jag då tänkt att skriva om här? En första tanke är att helt enkelt skriva om mitt liv. Det finns mycket inblandat i det, men jag tänker nog att fokus ska vara mitt liv iväg från familjen.
Om jag här lyckas snappa upp en och annan ny följare så kommer det att komma en beskrivning av vad jag menar med detta.

Men först och främst, välkommen till min nya glänsande blogg!

// Ia